Vi står upp för en gemensamt finansierad kultur
I somras gjorde Eldkvarn sin sista spelning i Norrköping, staden där allting började.
På plats framför scenen i Götaparken fanns förutom en entusiastisk publik också det moderata kommunalrådet Sophia Jarl som glatt klev upp på scenen för att tacka Eldkvarn för ”platsmarknadsföringen”.
Men talet blev kort. Snart hördes burop från konsertpubliken. Och det kanske inte är så konstigt. Jarl greppar mikrofonen för att tacka kulturen för platsmarknadsföringen, samtidigt som hon är fullt sysselsatt med att slå undan benen för densamma. Det är inte konstigt att ett sådant uppträdande orsakar några burop.
Sophia Jarls kultursyn bygger på kommersialisering. Det är lönsamhetskrav och marknadslogik där Sophia Jarl tycker att kulturen ska kamma sig, bli en ”tillväxtmotor” och ”erbjuda en produkt som fler är beredda att betala för”. Det hon ger uttryck för är en väldigt osvensk kultursyn.
Den svenska kultursynen bygger sedan decennier tillbaka på icke-kommersialisering. Den bygger på idén om en fri kultur med bredd, där kulturen ses som en central del av en livskraftig demokrati och där politikens roll är att stödja mångfald och skapa möjligheter för alla att delta.
Sophia Jarl är tydlig med att hon inte vill vara med och betala. Däremot vill hon gärna skörda frukterna när den kulturpolitik som hon själv motarbetar levererar. För vad är förklaringen bakom alla framgångsrika svenska artister och det som kallats för det svenska musikundret? Ja, inte är det sponsring, entreprenörskap, konkurrens och marknadsmässiga priser och avgifter i alla fall.
Istället är det något så kommungrått och vardagligt som skattefinansierade studieförbund, musikföreningar och fritidsgårdar, tillgång till replokaler, en kulturskola med rimliga avgifter och en breddinförd musikundervisning som lyfts fram när fenomenet ska förklaras.
Att de många artister och band som slog igenom under 90-talet beskrivits som ”generation blockflöjt” är heller ingen slump. Generation blockflöjt växte upp under en tid som präglades av en kulturpolitik där målet var att ge alla barn, oberoende av ekonomi och social bakgrund, möjlighet att lära sig spela ett instrument.
Antalet slag som styret riktat mot Norrköping och länets kulturliv är många. Den eventuella försäljningen av Louis de Geer kommer drabba Norrköpings symfoniorkester hårt. En orkester som inte bara har i uppdrag att ge konserter för allmänheten. Orkestern har även uppdraget att nå ut med professionell musik i hela länet och att ge barn och unga möjlighet att ta del av klassisk musik.
SON bjuder exempelvis varje år in 20 000 förskole- och skolelever till skolkonserter, studiebesök och samarbeten. Detta är en stor del av orkesterns verksamhet som Sophia Jarl glömmer när hon pratar om vikten av att orkestern ska öka sin självfinansiering.
När den osvenska kulturpolitiken möter motstånd går hon till motangrepp och kallar sina kritiker för en ”bortskämd kulturelit”. Moderata ungdomsförbundet går ännu längre och kallar kulturbesökare för ”parasiter”. Men vi är inte bortskämda och vi är definitivt inga parasiter. Vi är östgötar och vi är många. Och vi står upp för en gemensamt finansierad kultur.