Förstamaj – Tal

Slutsatsen måste bli att moderaterna är ett arbetarparti som vill öka skillnaderna mellan klasser och mellan kön, som säljer ut gemensamma tillgångar, privatiserar välfärden, förstärker sorteringen i utbildningspolitiken och struntar i miljöfrågorna. Nästa steg blir väl att kristdemokraterna kallar sig feminister, att Sverigedemokraterna kallar sig ”det nya invandrarpartiet” och att folkpartiet kallar sig liberala.

Lars Ohly, partiordförande
Första maj 2007
Hultsfred, Linköping

Kamrater, mötesdeltagare

Ett problem i svensk politik är att det ibland är svårt att höra skillnaden mellan olika partier. Det är inte bara valaffischerna som är till förväxling lika. Här i Sverige har vi begåvats med ett nytt arbetarparti. Moderaterna har insett att det inte finns någon möjlighet att vinna val eller sympatier på högerpolitik, alltså måste man låtsas vara något annat. Men hur mycket arbetarparti är moderata samlingspartiet?

Det nya arbetarpartiet vill sälja ut gemensamt ägda företag till privatkapitalet. Det är en sanslöst dålig affär för alla oss som hittills ägt dessa företag och leder dessutom till att förmögenheter och makt omfördelas till de redan rika. I många kommuner kommer det kommunala beståndet av hyresrätter att minska så att det snart blir rätt att tala om allmännyttan som nödbostäder eller fattighus. Bostäder ska ses som en vara som vilken som helst och någon social bostadspolitik finns inte hos det nya arbetarpartiet.

Utbildningspolitiken är i stark förändring. Högern riktar in sig på tidigare betyg, betyg i ordning och uppförande, bannlysning av elevdemokrati, repressiva åtgärder och rätt för lärare att beslagta mobiltelefoner. Men dessutom har vi en regering som försämrar Komvux, slopar rekryteringsbidraget (som bland annat gått till elever med läs- och skrivsvårigheter) och försvårar för den som varit ute i arbetslivet att söka in på högskola eller universitet.

Det ska löna sig att vara rik enligt det nya arbetarpartiet. Regeringen vill använda skattepengar så att de rika hålls på gott humör. Inkomstskattesänkningar, borttagandet av fastighetsskatten, skatteavdrag för städning och slopandet av förmögenhetsskatten går direkt till dem som redan är rikast och tjänar mest. Samtidigt är högerns attacker på A-kassa och socialförsäkringar helt logiska. Det ska kosta att vara fattig. Därför ökar avgifterna till A-kassan samtidigt som ersättningen till arbetslösa och sjuka sänks.

Det finns inte tillstymmelse till feminism i regeringens politik, däremot förslag om vårdnadsbidrag. Det är ironiskt att en regering som valdes efter en valkampanj som i stor utsträckning handlade om att bekämpa utanförskap och bidragsberoende nu är beredd att införa ett nytt bidrag som betalar människor för att inte arbeta. "Bidrag för vård av frisk man i hemmet" skulle det kunna kallas.

Miljöfrågorna överlåts nu i allt större utsträckning på marknaden. Även om det blivit omöjligt till och med för storföretagen och högern att helt bortse från klimathotet saknar de politik för att minska den globala uppvärmningen. Marknadslösningar riskerar alltid att fastna i kortsiktiga lönsamhetsresonemang.

Slutsatsen måste bli att moderaterna är ett arbetarparti som vill öka skillnaderna mellan klasser och mellan kön, som säljer ut gemensamma tillgångar, privatiserar välfärden, förstärker sorteringen i utbildningspolitiken och struntar i miljöfrågorna. Nästa steg blir väl att kristdemokraterna kallar sig feminister, att Sverigedemokraterna kallar sig "det nya invandrarpartiet" och att folkpartiet kallar sig liberala.

Mötesdeltagare,

Nu kommer högern att privatisera och sälja ut allt de kan. Gemensamt ägda företag säljs ut till det privatkapital som ser stora möjligheter till framtida vinster i ägandet av Nordea, Telia Sonera, Vin & Sprit och SBAB. Det är inte bara en sanslöst dålig affär för alla oss som hittills ägt dessa företag, det leder dessutom till att ännu några marknader dras undan från demokratiskt inflytande och kontroll. Så omfördelas både förmögenheter och makt till de redan rika. Det är värt att notera att miljöpartiet vill sälja statliga företag i samma omfattning som högerregeringen.

Men även i kommuner och landsting accelererar privatiseringarna. Fler privata skolor kommer att beviljas tillstånd. Även här har högerns politik stöd av miljöpartiet som sannolikt anser att utvecklingen går för långsamt. Idén om en sammanhållen skola för alla är starkt tillbakatryckt idag, men därför också så nödvändig att lyfta fram.

Privatiseringar av vård och omsorg kommer att fortsätta. Fler verksamheter avknoppas och säljs ut. Snart har vi ett system där det krävs tilläggsförsäkringar för att få tillgång till den bästa vården eller äldreomsorgen. Vinstintresset smygs in och kommer att spela en allt större roll i organiserandet av välfärden.

Det är ett politiskt val att låta bli att förbättra hemtjänsten för alla gamla som behöver och i stället skänka pengar till Djursholmsfamiljer som anställer en barnflicka. Det är ett politiskt val att avstå från nyanställningar inom sjukvård, skola, förskola, äldreomsorg och kultur och i stället ta bort förmögenhetsskatten. Det är en prioritering som högern väljer att göra.

Friheten som följer av att vara trygg med att välfärden gäller alla och fördelas efter behov ersätts av friheten att välja vilket privat företag som ska utföra hemtjänst en timme var tredje vecka. När vi förespråkar offentligt finansierad och organiserad välfärd gör vi det inte i något missriktat försvar för verksamheter som ibland präglats av resursbrist och byråkrati. Friheten att påverka hur samhällsservicen ska se ut måste öka för alla de som använder sig av offentliga tjänster. Reformen med två timmars "egen tid" för de boende på ett hem för äldre i Eslöv kan tjäna som föredöme. Varje vecka disponerar varje boende en personal och kan själv välja vad man vill använda sin egna tid till. Det kan vara att åka och fika på kaféet i centrum eller handla på stormarknaden eller ta en skogspromenad. Det är verklig valfrihet och ökar kvaliteten i äldreomsorgen.

Även om högerregeringen aviserat förändringar av tandvårdens finansiering kommer det inte leda till ett system där tandvård faller under sjukvårdens högkostnadsskydd. En tandvårdsreform värd namnet kommer vi därför att fortsätta att kämpa för.

Pensionsöverenskommelsen mellan socialdemokraterna och högeralliansen var också ett utslag för en privatisering av pensionerna. Arbetarrörelsen måste stå för en samhällsmodell med försäkringssystem som ger bra ersättning till sjuka, arbetsskadade, arbetslösa och pensionärer och som minimerar behovet av privata tilläggsförsäkringar.

Första maj-firare,

Med den globala uppvärmningen följer att glaciärer och poler smälter så att havsnivån stiger. Därmed riskerar stora landområden att översvämmas och människor får svårt att bo kvar i kustnära områden. Samtidigt kommer torkan och öknarna att bre ut sig så att det blir omöjligt att odla mark i områden där det idag är möjligt att leva av spannmålsodling. Som vanligt är det de fattigaste som drabbas först och värst.

Även om det blivit omöjligt till och med för storföretagen och högern att helt bortse från klimathotet så saknar de en politik för att minska den globala uppvärmningen. Och det är inte så underligt. Som marknadsliberaler tror de att marknaden kan lösa miljöproblemen och skapa en ekologiskt hållbar utveckling. De har fel. Marknadslösningar riskerar alltid att fastna i kortsiktiga lönsamhetsresonemang.

Nu krävs politiska beslut om massiva satsningar på förnybara energikällor som vindkraft, solenergi och biobränslen och mindre miljöbelastande bilar som drivs med etanol, biogas eller som elhybrider. Det handlar om att använda gemensamma resurser för att stimulera forskning, utveckling och produktion. Det kan mycket väl kombineras med åtgärder som gör det lönsamt att välja mindre miljöbelastande.

En radikal miljöpolitik blir dessutom endast möjlig om den förenas med solidaritet och rättvisa. Det är inte de fattigaste i världen som förbrukar mest av ändliga resurser eller som bidrar till de största utsläppen av växthusgaser. Kraven på att lösa problemen måste alltid i första hand ställas på dem som begår mest rovdrift. Per capita är det uppenbart att det mer handlar om att ställa om produktion och konsumtion i USA än i Afrika.

Samma sak kan sägas om miljöpolitiken inom ett land som Sverige. Kraven måste ställas väsentligt högre på familjen i Djursholm med 300 kvm uppvärmd boendeyta, två bilar varav en stadsjeep och flygresor till utlandet flera gånger per år – jämfört med kraven på den ensamstående mamman i en hyreslägenhet som åker kollektivt. Det handlar helt enkelt om att definiera ett rättvist miljöutrymme och förhindra en rik överklass att köpa sig rätten att skita ner. De nyliberala partierna, som skyr gemensamma lösningar som pesten, kan aldrig presentera en lösning av miljöproblemen.

Kamrater,

Det fanns inte mycket positivt att hämta i valresultatet för oss som vill att solidaritet och rättvisa ska råda i samhället. Varje dag med en högerregering vid makten är en förlorad dag. Men om det finns något positivt så är det att vi nu kan börja tänka nytt när vi funderar över hur samhället ska organiseras i framtiden. Vi behöver inte känna oss bundna av gamla lösningar. Låt mig peka ut tre utmaningar som arbetarrörelsen står inför.

För det första:

Sedan 70-talets reformer har inga stora förändringar skett i lagstiftningen som reglerar arbetsmarknaden. Ändå har det mesta förändrats de senaste 30 åren. I stället för fasta tillsvidareanställningar har andra anställningsformer blivit vanligare: visstidsanställning, korttidsanställning, vikariat, provanställning eller inhyrda bemanningsföretag. Kryphålen för företag som vill slippa ansvar för sina anställda har blivit fler och större.

Påtvingade deltider är ett allt större problem, framför allt i kvinnodominerade branscher. Det är märkligt att nästan alla arbetsplatser där fler män arbetar har heltid som grund, medan kvinnor inom Handels, Kommunal och andra branscher påtvingas deltid.

På många arbetsplatser har tystnaden brett ut sig. Att vi 2007 har ett klimat på arbetsplatserna där människor i rädsla för sparken inte vågar hävda sina fackliga rättigheter är en skam. Ännu värre är att det också förekommer att arbetsgivare kommer undan med olagliga uppsägningar och föreningsrättskränkningar.

Men i högerns värld är det fackföreningsrörelsen som är det stora hotet. Högerföreträdare talar om "maffiametoder" när Hotell och restaurang försöker få till stånd kollektivavtal. Att arbeta för lika rättigheter och ordning och reda på arbetsmarknaden är i centerpartiets värld jämförbart med att stödja kriminalitet.

Men vad händer om facket inte kräver avtal på alla arbetsplatser? Arbetsgivare kan välja bort att anställa medlemmar i facket och i realiteten hotas föreningsrätten. Konkurrensen snedvrids och oseriösa företag som struntar i lagar och avtal gynnas.  Samtidigt ökar vinsterna i näringslivet och makten som följer av ägandet är mer ojämlikt fördelat idag än tidigare.

Nu måste arbetarrörelsen formulera en ny politik för rättigheter och inflytande på arbetsmarknaden, en arbetsrättslig lagstiftning som stärker kollektivavtalens ställning och utjämnar makt mellan arbetsköpare och anställda. Det direkta inflytandet på arbetsplatserna för löntagarna och deras fackliga organisationer måste öka. Vi måste också våga formulera en politik som på allvar angriper maktkoncentrationen inte minst inom medierna.

För det andra:

Det finns inte tillstymmelse till feminism i regeringens politik eller i deras analys av samhällsutvecklingen. Tvärtom föreslås åtgärder som förstärker könsmaktsstrukturer och rullar tillbaka kvinnokampen ett antal år i tiden.

Det vårdnadsbidrag som aviserats kommer sannolikt att ligga på runt 4 000 kronor i månaden. Ingen tror väl att särskilt många män kommer att stanna hemma för att ta hand om barn för den summan. Men inte heller alla kvinnor kommer att stanna hemma. Risken är stor att framför allt kvinnor med välavlönade män och kvinnor som redan står utanför arbetsmarknaden kommer att avlägsna sig allt längre från denna marknad. Det handlar om kvinnor som varit sjuka, är arbetslösa eller beroende av försörjningsstöd. Vårdnadsbidraget kommer sannolikt också att få effekt i form av minskad integration. Risken är stor att många barn till invandrade föräldrar kommer att ha en mamma hemma med vårdnadsbidrag i stället för att vara bland andra barn i förskolan som förbereder sig för skolgången.

Det är ironiskt att en regering som valdes efter en valkampanj som i stor utsträckning handlade om att bekämpa utanförskap och bidragsberoende nu är beredd att införa ett nytt bidrag som betalar människor för att inte arbeta. Men det är också en politik som motverkar en rättvisare fördelning av det betalda och obetalda arbetet mellan kvinnor och män.

Den stora utmaningen för att skapa rättvisare och mer jämlika villkor mellan kvinnor och män är att se till att kvinnors löner ökar mer än mäns löner i framtiden. Arbetsgivarna på den offentliga sektorn är idag borgerliga politiker som skyr varje höjning av lönerna som pesten. Vi måste visa att vi har en politik som minskar skillnaderna mellan kvinnor och män. För att arbetarrörelsen ska kunna bli trovärdig i kampen för att höja kvinnors löner måste dessutom avtalsrörelserna föras så att de lägst avlönade inte bara får mest i procent utan också mest i kronor.

Idag demonstrerar vi därför särskilt för Kommunals medlemmar som kämpar för rättvisare löner och rimligare arbetsvillkor.

För det tredje:

Utbildningspolitiken är i stark förändring. Major Björklund levererar förslag i en rasande fart, och det handlar om tidigare betyg, betyg i ordning och uppförande, bannlysning av elevdemokrati, repressiva åtgärder och rätt för lärare att beslagta mobiltelefoner.

Men den stora skillnaden mot tidigare märks i synen på den totala utbildningsnivån i samhället. Sverige har sannolikt inte sedan folkskolans införande 1842 haft en regering som haft som ambition att sänka utbildningsnivån i samhället. Men nu har vi en regering som på punkt efter punkt genomför förändringar som leder i fel riktning.

Tidigare har alla godkända gymnasieutbildningar gett behörighet att söka till universitet och högskola. Det ändras nu eftersom regeringen ser viss teoretisk kunskap som onödig på yrkesförberedande program. Särskilt kommer studerande på omvårdnadsprogrammet drabbas, där många tidigare gått vidare till universitet och högskola.

Samtidigt skärs den kommunala vuxenutbildningen ner så att det blir svårare att läsa in behörighet i efterhand. Det rekryteringsbidrag som gjort det möjligt för till exempel elever med läs- och skrivsvårigheter att läsa in grundskola eller gymnasium på längre tid har slopats. Och arbetslivserfarenhet ska inte längre kunna räknas som merit och ge poäng vid ansökan till högskolestudier.

Sammantaget får vi en utbildningspolitik som gör de tidiga livsvalen allt viktigare. Det ska bli svårare att ändra sig när man väl valt inriktning på gymnasiet. Den borgerliga skolpolitiken bygger på det gamla ordspråket "Skomakare bli vid din läst". Det är ett ordspråk som överheten hittat på för bevara klassamhället. Skolans uppgift blir att skola arbetskraften och föra var och en till hans rätta fålla, som Blå Tåget sjöng.

Skulle någon arbetarunge ändå hamna på högskola eller universitet så är studiemedlen så låga att det krävs arbete vid sidan av heltidsstudierna – om man inte har förmånen att ha föräldrar som kan sponsra studierna. Studiemedlen måste höjas, det är en klassfråga!

Nu måste arbetarrörelsen skapa en modern skola, till skillnad från Björklunds sorteringsskola. Vi måste arbeta för en gymnasieskola som inkluderar alla och ger alla samma möjligheter. Därför måste alla program på gymnasieskolan ge eleverna förmåga att ta initiativ och lösa såväl teoretiska som praktiska problem, att tänka kritiskt, att ifrågasätta etablerade sanningar och att kunna arbeta både självständigt och i samarbete med andra.

Till detta krävs mer resurser och fler lärare.

Vi vill skapa ett utbildningssystem som vi betalar och driver gemensamt. Alla ska ges likvärdiga möjligheter till utbildning, bildning och kunskap. Alla delar av utbildningsväsendet ska aktivt bidra till minskade sociala orättvisor, ökad jämställdhet och ökad tolerans genom att förmedla kunskaper, motverka diskriminering och rasism och utveckla ett demokratiskt arbetssätt.

Om vi misslyckas med denna utmaning kommer Sverige att stå sämre rustat inför framtiden samtidigt som klasskillnader och ojämlikheter förstärks. Kunskap är makt – och därför är allas rätt till kunskap så central för varje socialistisk rörelse.

Mötesdeltagare,

Många människor i vårt land känner sig svikna av samhället. Alltför många saknar jobb, andra saknar bostad. En del stängs ute från välfärdssystemen, och de som är kvar får lägre ersättningar och sämre villkor.

Samtidigt har vi idag över trettio miljarder i överskott i statens budget, som kunde ha använts för att göra människors liv lite lättare. Att inte satsa pengarna på välfärd, jobb, utbildning och kultur har skapat ökade orättvisor, och har tvingat många till sämre levnadsvillkor.

Nu använder högern överskotten till att dela ut till de rikaste, och samtidigt dra åt snaran ännu hårdare kring dem som har det allra svårast. Samtidigt är samma etablissemang upprörda över att människor vänder sig till högerpopulister. Men en politik som enbart gynnar de redan rika göder rasismen.

Inom loppet av någon vecka har nu Sveriges tre största partier bestämt sig för att "ta debatten" med Sverigedemokraterna, genom att bjuda in till debatt i TV. Det leder fel. Om rasisterna behandlas som ett parti vilket som helst legitimeras deras människosyn och politiska utgångspunkter, och en antidemokratisk politik förmedlat med hatspråk görs till vardag. Det som kommer att hända om extremhögern får sätta dagordningen är ett gradvis accepterande av deras verklighetsbild.

Även om sverigedemokraterna inte beskriver sig som rasister utan om "kulturer" så är deras ideologiska utgångspunkter desamma. De menar att det finns ett äktsvenskt väsen, och material till detta äktsvenska hämtar de ur murkna nationella självbilder som fabricerades på 1800-talet. De använder demonisering, vulgärpropaganda och lögner. Deras företrädare ljuger om kostnaderna för invandringen, de ljuger om brottslighet och etnicitet. Vi måste vara vaksamma på och vägra delta i omformuleringar av begrepp som massinvandring istället för invandring, så kallad flykting istället för flykting, islamism istället för islam.

Men framför allt måste vi ta debatten i människors vardag. Debatten skall tas i kommunfullmäktige, på insändarsidorna, på arbetsplatser, i pensionärsorganisationer, i hyresgästorganisationer och bostadsrättsföreningar och i facket. Det behövs fler som faktiskt tar debatten, där den redan finns. Det behövs däremot inte fler yrvakna politiker och journalister som ger nya utrymmen för hatet mot en stor grupp av Sveriges invånare.

Slutligen,

Låt oss aldrig glömma att första maj är en internationell högtidsdag. Vårt arbete för ett solidariskt Sverige är ett bidrag till arbetet för en solidarisk värld. Därför är det nödvändigt att vi idag också demonstrerar för Latinamerikas folks rätt till utveckling utan inblandning från USA, för ett slut på alla folkrättsvidriga krig och ockupationer, för den kurdiska befolkningens rätt till självbestämmande och demokrati och för den afrikanska kontinentens rätt till fred och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram det palestinska folkets rätt till frihet, demokrati och självständighet. Omvärldens tystnad om den apartheidstat som håller på att skapas genom att den palestinska befolkningen byggs in i ghetton är skamlig. Den israeliska mur som nu byggs inne på palestinskt område ska bli 73 mil lång. När muren är klar kommer den att ha annekterat 47 % av Västbanken och helt isolerat 92 palestinska byar och städer.

Vi måste stoppa muren! Vi måste protestera mot Israels övervåld och det dagliga förtryck som palestinier utsätts för. Vi måste utforma en ny utrikespolitik som inte bugar och bockar för George Bush eller hans allierade utan vågar ta sin utgångspunkt i den radikala parollen Alla folks frihet – hela världens fred!

Leve första maj!
Leve rättvisan och solidariteten! 

Du gillar kanske också...