Jobben kommer från vänster

Även om vi skulle räkna med en kostnad på 50 miljarder kronor för att få igång 200.000 nya jobb, så kan vi till exempel ställa det mot den borgerliga maktalliansens löften att sänka skatterna med 37 respektive 45 miljarder bara de första två åren efter en eventuell valseger, och 250 miljarder kronor på sikt, enligt Maud Olofsson

Det behövs kraftfulla satsningar på fler arbeten inom till exempel äldreomsorgen, barnomsorgen och kollektivtrafiken. Det är därför Vänsterpartiet bestämt sig för att kämpa för 200.000 nya jobb i den offentliga sektorn, kloka investeringar för att behålla och offensivt utveckla Sveriges välfärd, internationella konkurrenskraft och beredskap att möta framtiden.

 

På en del sätt går det väldigt bra för svensk ekonomi. Vinstutdelningarna i företagen är rekordstora, tillväxttakten mycket hög. Men det betyder knappast att allt är bra i Sverige. Många känner inte igen sig i bilden av en blomstrande ekonomi. Alltför många är arbetslösa. Och samtidigt har villkoren för stora grupper på arbetsmarknaden skärpts, med övertider, stress och begränsat inflytande.

 

Detta är kännbar, daglig verklighet för många. Det borde vara självklart att de politiska beslut som tas utgår från den verkligheten.

 

Vänsterpartiets krav om 200.000 nya jobb i offentlig regi handlar om vägval i den ekonomiska politiken.

 

Arbetslösheten har stora kostnader. Direkt i form av främst a-kassa. Indirekt ännu större i form av utslagning och missade möjligheter att tillvarata människors kraft och kunskaper. Idag inriktas politiken i stor utsträckning på att lindra effekterna av arbetslösheten, medan man hoppas att privata arbetsgivare ska känna sig tillräckligt rika för att anställa. Det är naturligtvis bättre att göra direkta satsningar på riktiga jobb, som genererar inkomster och arbetstillfällen i olika sektorer i samhället.

 

Vill vi ha fler förskollärare eller tycker vi att det är bättre med fler stadsjeepar i storstäderna? Ska det investeras i fler anställda i sjukvården, eller ska de redan rika få mer pengar att investera i fastigheter? Ska det vara en rättighet att få god sjukvård och mänsklig omsorg i slutskedet av livet, eller ska det bara vara de allra rikaste som får den möjligheten – medan personalen i äldreomsorgen sliter ut sig, och anhöriga, främst döttrar, tvingas dra ett tungt och nedbrytande lass istället för att få utrymme till en fin tid med de äldre nära och kära? För vänsterpartiet är det tydligt vad som är riktiga prioriteringar. Vi vill inte ha ett samhälle där en bra sjukvård, äldrevård eller skola är en exklusiv lyx. Vi accepterar inte en situation där de som arbetar inom dessa sektorer går på knäna samtidigt som många människor är arbetslösa. Det tycker vi är ett slöseri som måste upphöra.

 

När vi presenterat förslaget om fler anställda har det kommit utrop om att detta skulle vara "orealistiskt" och innebära orimliga kostnader. Det är egentligen märkligt att se fler jobb som en kostnad för samhället. Även om man fokuserar på de kortsiktiga budgetkostnaderna blir anklagelserna avslöjande – för dem som kommer med dem. Kostnaden för att anställa 50.000 personer per år kan uppskattas till cirka 10 miljarder kronor. Även om vi skulle räkna med en kostnad på 50 miljarder kronor för att få igång 200.000 nya jobb, så kan vi till exempel ställa det mot den borgerliga maktalliansens löften att sänka skatterna med 37 respektive 45 miljarder bara de första två åren efter en eventuell valseger, och 250 miljarder kronor på sikt, enligt Maud Olofsson. Vi vill satsa samhällets resurser på en anständig äldrevård, en förstärkt sjukvård och en skola i världsklass. Högern vill ha miljardregn över dem som redan har och sparar. Det är upp till medborgarna att bestämma vad som är realistiskt och ansvarsfullt, och vad som är motsatsen.

 

Emil Berg, partistyrelseledamot Vänsterpartiet

Kalle Larsson, partistyrelseledamot Vänsterpartiet

You may also like...